Ett av de tydligaste behoven av en god andlig urskiljning uppstår i mötet med det som Bibeln talar om som falsk lära. Det finns flera gemensamma drag i Nya testamentets tal om detta. Falsk lära kännetecknas av:
1) Att den ifrågasätter Guds ord.
2) Att den i många fall är lik vad som i övrigt kan beskrivas som en klassisk kristen teologi.
3) Att den gör Jesus, hans död och hans uppståndelse till något överflödigt.
4) Att den spelar ut saker mot varandra som Nya testamentets författare håller samman.
Låt oss ta dessa i tur och ordning, och låt oss för enkelhets skull använda följande avsnitt ur Första Johannesbrevet som utgångspunkt: ”Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud. Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen. Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud. Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen. Ni, kära barn, är från Gud och har besegrat dem, för han som är i er är större än den som är i världen. De är från världen, därför talar de utifrån världen och världen lyssnar till dem. Vi tillhör Gud. Den som känner Gud lyssnar till oss. Den som inte är av Gud lyssnar inte till oss. Det är så vi känner igen sanningens Ande och villfarelsens ande” (1 Joh 4:1–6).
Det första och mest uppenbara kriteriet på falsk lära är att den ifrågasätter den nytestamentliga undervisningen. ”Den som känner Gud lyssnar till oss”, skriver Johannes, och därmed är samtidigt en dom uttalad: att medvetet gå emot sådant som förkunnas i den heliga Skrift är synonymt med att ta avstånd från Kristus. Mest uppenbart är förstås detta när vi sätter vår lit till helt andra ideologier eller religioner än den kristna. Men också inom kyrkan är synen på bibelordet något helt och hållet avgörande. Att vi kan göra olika tolkningar är en sak – men att aktivt vända sig emot sådant som Jesus och apostlarna håller för sant och riktigt kan aldrig vara neutralt för vår andliga hälsa.
Ett utmanande inslag i Nya testamentets tal om de falska lärorna är samtidigt att dessa ofta kännetecknas av sin likhet med den sanna teologin. I förra artikeln läste vi Jesu ord om de falska profeterna som ”kommer till er i fårakläder” (Matt 7:15) – alltså under skenet av att vara en del av församlingen. Och Paulus uttrycker det ännu mer drastiskt: ”Satan själv förklär sig till en ljusets ängel. Då är det inte underligt om även hans tjänare förklär sig till rättfärdighetens tjänare” (2 Kor 11:14–15). Några decennier senare förmedlas samma budskap genom Uppenbarelsebokens skildring av vilddjuret, vars tal är 666 (se Upp 13:11–18). Poängen med detta symbolspråk tycks vara att vilddjuret ligger så nära Guds fullkomliga tal – 777 – som möjligt, samtidigt som det helt och hållet avviker från detta. Och just så har det i alla tider varit med den falska profetian: det är just för att den är så lik originalet som den får en sådan förödande effekt. Än en gång påminns vi alltså om vårt behov att vara grundade i relationen till Jesus Kristus; det är bara på detta sätt som vi kan genomskåda vilddjuret.
Nästa kännetecken på de falska lärorna är att de gör Jesus, hans död och hans uppståndelse till något överflödigt. ”Varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud”, skriver Johannes. Det namn som han ger till denna villfarelsens ande – Antikrist – kan betyda både ”mot” och ”i stället för” Kristus. Apostelns poäng är helt enkelt att allt sådant som relativiserar Jesus och hans kors, allt som gör hans död och uppståndelse till något mindre viktigt, i slutändan tjänar fiendens syften. Viktigt att påpeka är att den här typen av villfarelse kan komma att dyka upp både i konservativa och i liberala kretsar. Både lagiskhet och billig nåd har till exempel som gemensam nämnare att de reducerar betydelsen av Kristus. I lagiskhetens fall genom att betoningen hamnar på oss själva och vår förmåga att leva rätt, snarare än på Jesus och hans kraft till helgelse. I den billiga nådens fall genom att Guds nåd omvandlas till en rättighet i stället för vad den egentligen är: en dyrbar och oförtjänt gåva.
Slutligen pekar Johannes på att falsk lära tenderar att spela ut saker mot varandra som vi som kristna borde hålla samman. Det viktigaste exemplet på detta, säger aposteln, är att spela ut Jesu mänsklighet mot hans gudomlighet (eller tvärtom). Men i detta kan vi också urskilja ett mer generellt mönster, som säger oss att kyrkan i alla tider har riskerat att kantra när den har hemfallit åt olika former av ensidighet. I väckelsetider har detta kunnat handla om perifera aspekter av Bibelns budskap som genom rörelsens förkunnare har blåsts upp på ett oproportionerligt sett. Men det kan också handla om sådant som att det mänskliga ställs mot det andliga, uppenbarelse mot förnuft, gudsmöte mot apologetik, karismatik mot liturgi, nattvard mot predikan, herdegåva mot apostelns och profetens tjänst … Och än en gång påminns vi genom dessa exempel om att ingen kristen tradition kan svära sig fri från detta mönster. Vi har alla våra ensidigheter, och för den som inte är uppmärksam på detta kan det få förödande konsekvenser.
Att urskilja falsk lära är en viktig uppgift för den kristna församlingen. Jesus själv uppmanar oss på flera ställen till detta: ”Akta er för de falska profeterna”, säger han (Matt 7:15). Och: ”något har jag emot dig, att du har några där som håller sig till Bileams lära” (Upp 2:14). Ingen kyrka har råd att ignorera dessa varningar från Herren själv.