Vi är många som upplever att vi befinner oss i en förvirrad tid. Mycket som tidigare kunde tas för givet går inte längre att ta för givet. Sekulariseringen griper omkring sig både i Svenska kyrkan och i den traditionella frikyrkan. Postmodernismens relativisering av sant och falskt, ont och gott, dyker upp på de mest oväntade ställen, och bland våra ungdomsledare har man myntat uttrycket om den yngre generationen som ”liberala karismatiker” – unga kristna som i ena stunden sjunger lovsång till Jesus som världens Frälsare, och i nästa stund förnekar de mest grundläggande lärosatserna i den kristna dogmatiken.
Förvirrat, som sagt.
Till detta kan läggas att vi är många som tycker oss se att vi befinner oss i en skakningarnas tid. Allt som kan skakas ska skakas, säger Skriften (jfr Hebr 12:25–29), och i Sverige 2016 aktualiseras denna sanning både i och utanför kyrkan.
I samhället i stort är det uppenbart. Hela det västerländska samhället befinner sig i gungning – politiskt, moraliskt och religiöst. De historiskt stora flyktingströmmarna sätter de ekonomiska systemen under press, samtidigt som de avslöjar en förfärande hårdhet i de europeiska politikernas hjärtan. Det faktum att majoriteten av Europas befolkning har vänt den kristna religionen ryggen gör inte saken bättre, och parallellt med detta pågår en islamisering av Väst som har banat väg för sådana extrema religiösa yttringar som terrorism i Guds namn. Det finns all anledning att på nytt börja läsa Nya testamentets undervisning om den yttersta tiden, för att kunna tolka och bedöma tidens tecken!
Men skakningarna gäller också för den kristna kyrkan. På alla nivåer – i ledarskapet, bland medlemmarna och i de övergripande strukturerna – finns det i dag anledning att fundera på om det inte kan vara Herren själv som tillåter att det knakar i fogarna. ”Ty tiden är inne för domen, och den börjar med Guds hus”, skriver Petrus (1 Pet 4:17). Detta är en sanning som gång på gång har upprepat sig under kyrkans historia. Som allt annat som har sitt ursprung hos vår Herre ska vi betrakta dessa skakningar som ett uttryck för Guds nåd mot sina barn. Jesus själv säger att ”ingenting är dolt som inte skall uppenbaras, och ingenting är gömt som inte skall komma i dagen” (Matt 10:26). Just detta är vad som händer när den helige Ande utövar sitt mandat att överbevisa världen ”om synd och rättfärdighet och dom” (Joh 16:8).
Men samtidigt blir ju frågan mer eller mindre akut: Hur ska vi kunna urskilja Guds väg i allt detta? Hur urskiljer vi Kristus i en tid av mänsklig såväl som andlig förvirring?
Och det första rådet som jag uppfattar att Skriften ger oss i denna och liknande frågor är att hålla huvudet kallt. Till församlingen i Thessaloniki, som hade en levande tro både på tidens tecken och på Jesu snara återkomst, skriver Paulus att de vare sig ska låta sig ”skrämmas” eller ”tappa fattningen” (se 2 Thess 2:2). Jesus själv talar om hur falska messiasgestalter och profeter kommer att göra vad de kan för att ”bedra även de utvalda” (Matt 24:24). I stället för att följa efter dessa individer uppmanar han oss att vara uthålliga i såväl vår kärlek som vårt missionsarbete (se Matt 24:4–13).
I ett annat av sina tal liknar Jesus sig själv vid en herde och oss som tror på honom vid får. Herden, säger han, ”kallar på sina får och nämner dem vid namn och för ut dem. När han har fört ut alla sina får går han före dem, och fåren följer honom eftersom de känner hans röst. Men en främling följer de inte utan flyr från honom, för de känner inte främlingars röst” (Joh 10:3–5). Nyckeln till att bli bevarade i tron – till att urskilja Kristus i allt som händer och sker – är alltså att lära oss uppfatta vår Herdes röst. Eller som man också skulle kunna uttrycka det: Det bästa sättet att avslöja de falska kopiorna, är att ägna tid åt att lära känna Originalet. ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig”, säger Jesus (Joh 10:27). Detta bör vara en programförklaring för oss var och en!
Ett tredje råd som Bibeln ger oss om den andliga urskiljningen är att se på frukten. ”Akta er för de falska profeterna”, säger Jesus. ”De kommer till er i fårakläder, men i sitt inre är de rovlystna vargar. På deras frukt ska ni känna igen dem. Man plockar väl inte vindruvor från törnbuskar eller fikon från tistlar? Så bär varje gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt. (Matt 7:15–17).
Det finns mycket i vår värld som till en början kan se bra ut, men som i det långa loppet visar sig inte hålla måttet. Det kan handla om en stark tillströmning av folk, positiv respons, uppmärksamhet i media … Inget av detta är förstås dåligt i sig, men det räcker inte för att slå fast om ett specifikt skeende är fött av Gud eller ej. Jesus själv säger faktiskt: ”Ve er när alla människor talar väl om er! För på samma sätt gjorde deras fäder med de falska profeterna” (Luk 6:26).
I klartext innebär detta att en kyrka eller förkunnare som talar om Jesus, men som gör det på ett sätt att människor inte ser sitt behov av det som är den kristna trons centrum – Jesu död och uppståndelse för vår skull – inte är värd namnet. Självklart kan vi aldrig tvinga någon annan till omvändelse, men om förkunnelsen inte ens kan sägas mana till detta är det något som är fel. På frukten känner man trädet, och en kyrka som i stället för att forma lärjungar formar sympatisörer eller andliga konsumenter har seglat en lång väg bort ifrån sitt ursprungliga uppdrag.