För en tid sedan läste jag igenom ett häfte av den anglikanske biskopen Graham Cray. Det hade titeln Youth Congregations and the Emerging Church, och fångade mitt intresse eftersom jag själv står i ledningen för en församling med påtagligt låg medelålder (29 år hos medlemmarna, för att vara exakt).
Cray börjar med att tala lite allmänt om unga människors relation till kyrkan, för att sedan komma in på de lite mer nischade ungdomsförsamlingar som på senare tid har uppstått i England. Han börjar med att vända sig emot den bedömning som säger att dessa gemenskaper skulle vara något slags ”tillfälliga” kyrkor i väntan på den ”riktiga” församling man går in i när man blivit ”gammal nog”. I stället trycker han på det faktum att de flesta ungdomsförsamlingar faktiskt inbegriper det allra mesta som vi normalt brukar förknippa med en ”vanlig” kyrka: lovsång/tillbedjan, en genomtänkt evangelisationsstrategi, cellgrupper med tillhörande ledarträning, viss pastoral uppbackning och ofta även barnverksamhet.
I det i mitt tycke intressantaste avsnittet, med rubriken Conformed to the World? gör Cray bl a följande iakttagelser:
- Det har ofta lyfts fram som ett problem att man med ”nischförsamlingar” vädjar till vår tids konsumtionsmentalitet – att man helt enkelt låter besökarna få det de vill ha, utan krav på anpassning. Men som Cray säger: om vi vill nå unga människor i dagens samhälle måste vi arbeta på ett sätt som når fram till människor med en konsumtionsmentalitet – om vi misslyckas med detta, misslyckas vi nämligen med att nå stora segment av vårt eget samhälle.
- Kärnfrågan är därmed vad som händer med de människor som vi når med vårt arbete. Målet med all kristen verksamhet måste ju vara att få hjälpa människor till ett livslångt lärjungaskap. Oavsett vilka motiv som från början driver dem att söker upp vår gemenskap, behöver vi alltså hitta ett sätt att arbeta som i längden leder till Jesusefterföljelse och till ett nytt sätt att leva.
- Det är å ena sidan orimligt att ha som målsättning att en kyrka bara ska bestå av en enda generation. Nya testamentets vision om den lokala församlingen handlar väldigt mycket om ett överskridande av olika mänskliga barriärer – inklusive åldersbarriären. Men å andra sidan, skriver Cray, består en väldigt stor andel av hans egen kyrkans församlingar av endast en generation – nämligen pensionärer! Mot denna bakgrund, säger han, blir det orimligt att döma ut den ena typen av nischförsamling utan att också döma ut den andra …
- I tillägg till detta påpekar Cray att många av dagens ungdomsförsamlingar kanske visar sig vara experiment som banar väg för ett nytt sätt att vara kyrka inte bara för de yngsta, utan på sikt för hela vårt postmoderna samhälle. Vem har sagt att det traditionella konceptet av ”kyrka” och ”gudstjänst” måste dominera även om, säg, 50 år? Senare i häftet noterar han även att den största gruppen människor i många samhällen – både i fråga om ålder och gemensam kultur – är kraftigt underrepresenterad i de traditionella kyrkorna. Kan det vara så att vi i kyrkan ofta utgår från en ”norm” som i realiteten bara representerar en minoritet av det samhälle i vilket vi är kallade att verka?
Två avslutande iakttagelser som Cray gör i sitt häfte handlar om mission.
- Det första han säger är att frågan om enhet aldrig får bli till ett hinder för evangeliserande initiativ. Alltså i detta fall: viljan att hålla samman generationerna i en mer traditionell församlingsmiljö får inte stå i vägen för initiativ att nå ut till människor som annars aldrig visar sig innanför kyrkans väggar.
- Den andra iakttagelsen är att kyrkan visserligen inte är kallad att vara en spegelbild av det omgivande samhället, men att den å andra sidan alltid behöver vara så mycket ”in touch” med detta att den kan vara en profetisk röst in i det. Som Cray uttrycker det: vi ska utmana kulturen inifrån, inte utifrån. Eller med ett annat språkbruk: ”When so called ’traditional’ churches are out of touch with the people who live around them, the problem is not that they are irrelevant, but that they are not incarnational.”
Mycket visdom på några få sidor, alltså. Och säkert en hel del man kan diskutera vidare.