När vi ber för andra används ordet förbön. Det finns två olika sorter som det kan vara värt att skilja på eftersom dynamiken är annorlunda mellan dem. Engelskan har två skilda ord, “intercession” – det är när vi träder inför Gud på andras vägnar – och “ministry” – det är när vi förmedlar välsignelse, kraft, helande och befrielse från Gud till andra människor. Den första typen innebär att förebedjaren representerar någon annan inför Gud, den andra att förebedjaren representerar Gud för en människa. Jag kallar den andra sorten personlig förbön.

Naturligtvis är det att göra skillnaderna övertydliga att renodla rollerna så som jag skrev ovan. Personlig förbön är ett samarbete med Gud som till största delen utövas genom att förebedjaren konverserar med Gud om hur betjäningen ska ske och den innehåller moment av den första sortens förbön. Likväl tror jag att denna distinktion är väsentlig för att vi på bästa sätt ska kunna samarbeta med Gud och den är viktig för vår teologiska förståelse av vad som händer.

Teologisk förståelse av vad vi gör

I efterdyningarna av det avsnitt av Kalla Fakta som TV4 sände hösten 2014 uttalade sig ärkebiskop Antje Jackelén och påstod att de skildrade predikanterna “domderar med Gud” och att de inte “respekterar Guds helighet”. Alldeles oavsett vad man tycker om Jens Garnfeldt och de andra predikanterna som skymtade förbi som hastigast, så är det enkelt att se att på denna punkt har ärkebiskopen helt missförstått vad det är hon ser.

I samband med personlig förbön kan det förekomma befallande bön enligt biblisk förebild.

Han [Jesus] gick fram och böjde sig över henne och talade strängt till febern, och den lämnade henne. (Luk 4:39)

Sannerligen, om någon säger till berget här: Upp och kasta dig i havet! och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det skall gå som han säger, då blir det så. (Mark 11:23)

En spetälsk kom till honom och föll på knä och bad: “Vill du, så kan du göra mig ren.” Jesus greps av vrede, sträckte ut handen och tog på honom och sade: “Jag vill. Bli ren!” Och genast försvann spetälskan, och han blev ren. (Mark 2:40-42).

Aldrig tolkas detta i Nya Testamentet som att människor befaller över Gud. Men de befaller över sjukdom, orena andar och naturen på Guds vägnar. Detta är möjligt som ett resultat av att Gud delegerat auktoriteten att råda över jorden till människan (1 Mos 1:28). Vår främste förebild på detta område, Jesus, utövar aldrig denna auktoritet statiskt. Tvärtom så talar Han i varje situation utifrån stundens inlyssnande av Faderns ledning.

Sannerligen, jag säger er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen. Fadern älskar Sonen och visar honom allt vad han själv gör, och ännu större gärningar skall han visa honom, så att ni kommer att häpna. (Joh 5:19f)

Om vår position av auktoritet frikopplas från detta dynamiska samarbete med Gud genom en finkänslighet för Anden hamnar vi i den statiska syn på trons natur som gör trosförkunnelsen så farlig. (Mer om detta i ett senare inlägg.) Om vi glömmer bort vår auktoritetsposition kommer vi bli för blyga och försagda.

Att vi representerar Gud ser vi också i det dubbla bibliska språkbruket, där det dels sägs att Gud gör tecken och under genom någon (ex Apg 19:11) och dels att människor botar och gör tecken och under (ex Apg 8:6f). Jesus går så långt att Han uppmanar oss på detta sätt:

Förkunna på er väg att himmelriket är nära. Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner; ge som gåva vad ni har fått som gåva. (Matt 10:7-8)

Självklart innebär detta inte att vi i samband med personlig förbön kan göra anspråk på att vara de som står för kraften i egentlig mening. Inte heller beror resultaten på förebedjarens fromhet:

Israeliter, varför blir ni förvånade över det här? Ni stirrar på oss som om det var genom vår egen kraft eller fromhet vi fick mannen att gå. Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus — Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt mannen som ni ser här och som ni känner. Den tro som kommer genom detta namn har gett honom full hälsa i allas er åsyn. (Apg 3:12f, 16)

I den personliga förbönen blir Anden synlig och hörbar, genom att förebedjaren förmedlar Andens kraft och ber med profetisk inspiration. Att Anden hörs och syns är själva definitionen av Andens gåvor (1 Kor 12:7). Tydligast syns detta i handpåläggningen. Dess syfte är mer än att vara symbolisk eller att vara en “kontaktpunkt” (se nedan) för den som mottar förbönen. Kraft förmedlas, ibland så att det också känns! (Luk 8:46)

Andens gåvor är charismata, manifestationer av Guds nåd. De säger inget om utövarens fromhet, mognad eller helighet. Därför är det heller inte så att någon nödvändigtvis har en god teologi eller förståelse av vad de gör bara för att de är starkt utrustade i kraftgåvorna. Exemplen på människor som Gud brukar till tecken och under på exceptionella sätt, men som har en dålig teologi är genom kyrkohistorien många.

Bibliska exempel: Effata!

Låt mig gå igenom ett par exempel på personlig förbön i Bibeln som demonstrerar flera av de viktigaste principerna för denna tjänst.

[Jesus] tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga.
Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: ”Effata!” (det betyder: Öppna dig!).
Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. (Mark 7:33-35)

I det här fallet tar Jesus den han betjänar avsides. Det hörde faktiskt till undantagen. Jag har hört flera förklaringar, men noterar att i texten sägs inte varför. Det är viktigt att inte övertolka den sortens notiser.

Jesus börjar med en påtaglig handpåläggning, där Han rör vi de sjuka ställena. Han använder också spott, både här och vid andra tillfällen, vilket måste översättas kontextuellt. Vi ser inte på spott likadant idag som man gjorde då.

Att Jesus såg “upp mot himlen” och “andades djupt” är lätt att se som en parallell till texter som syftar på bönekontakt med Fadern (Mark 6:41) och intensiv förbön (Rom 8:26-27). Att förmedla kraft från Fadern sker genom att man också vänder sig till Fadern.

I det här fallet förmedlas helandet genom en klar befallning: “Effata!” Det finns det som sagt många exempel på i Nya Testamentet.

Vad Fadern gör, det gör också Sonen

Jesus vände sig till dem och sade: ”Sannerligen, jag säger er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen. Fadern älskar Sonen och visar honom allt vad han själv gör, och ännu större gärningar skall han visa honom, så att ni kommer att häpna. (Joh 5:19f)

Jag tror att denna vers tydligare än någon annan förklarar dynamiken i personlig förbön. Först ser vi hur Jesus verkar utifrån ett intimt samspel med Fadern. Jesus följer Faderns ledning i varje situation. På annan plats nämner Jesus att det är likadant med vad han säger. Han säger bara det Fadern sagt. Vi ser ett dynamiskt samspel i ögonblicket, inte bara att Jesus följer en stående dagorder.

Som personlig förebedjare så tillämpar jag detta genom att inleda varje tillfälle med att välkomna Guds ledning och ta en stund för att lyssna in den. Jag tillämpar den också genom att be med öppna ögon och lägga märke till hur den jag ber för reagerar, både på ett rent mänskligt plan, men också för att se eventuella synliga tecken på Andens vidrörande.

Verserna påminner oss också om den viktiga sanningen att Jesus inkarnerad har avstått från ett antal gudomliga attribut. På jorden är inte Sonen verksam utifrån sin gudomliga allsmäktighet, sitt allvetande eller sin allestädes närvaro. I rummet, till kraften och i kunskap är Jesus begränsad under sin tid på jorden. Detta kallas med en teologisk term för funktionell kenosis. Det grekiska ordet “kenosis” är hämtat ifrån Fil 2:7, där det står att Jesus avstod ifrån allt.

Av detta skäl är Jesus inte bara vår förebild i ett liv i renhet, lydnad och intimitet med Fadern, utan också för vår tjänst. Jesu verkade i Andens kraft under sitt jordeliv, det kan och ska vi också göra.

Samtidigt ser vi i verserna att Jesus har en felfritt fungerande kanal till Fadern. Kommunikationen är fullkomlig. Fadern visade Sonen allt vad Han själv gjorde. Vi däremot ser bara delvis. Vår profetiska förmåga är begränsad (1 Kor 13:). På ett motsvarande sätt sägs det att över Jesus vilar Anden utan mått (Joh 3:34), men att nådegåvorna verkar i oss efter mått (Rom 12:3, 6; Ef 4:7, 16 – “kata ton metron” i grekiskan).

Vår tjänst ska alltså efterlikna Jesu tjänst, men den kommer att innehålla vissa begränsningar. Om vi försöker gå längre än vad vi fått nåd att göra kommer sannolikt problem att uppstå. Därav varningen i Rom 12:3. (Detta är en av karismatikens stora frestelser och jag ämnar skriva mer om den längre fram.)

Jag undervisar gärna mer om detta

Jag kommer fortsätta skriva här på bloggen. Men jag kommer också gärna ut och håller i förbönsundervisning i din församling. Exempelvis kan jag utgå från denna Powerpoint (PDF-format) för ett heldagsseminarium.

P.S. Skillnaden mellan förbön och överlåtelsebön

Betydligt oftare i Bibeln är bönen enträgen, ivrig och påstridig enligt exemplet “jag släpper dig inte förrän du välsignar mig” (1 Mos 32:26) än vad den är trevande och försiktig. När Jesus är vår förebild, så är det väsentligt att notera i vilka situationer Jesus ber offensivt och när Jesus ber “om det är din vilja”. Som förebedjare – oavsett om det gäller intercession eller ministry – är Jesus ytterst frimodig. Han befaller över sjukdomen, Han tillsäger syndernas förlåtelse och Han uppmanar oss att vara enträgna.

Som förebedjare är det ingen dygd att lägga in en massa förbehåll i sina böner av typen “om det är din vilja”. Jesus ber enbart på det viset en enda gång, i Getsemane. Det är en bön av överlåtelse, utifrån den förtvivlan som uppstått när Jesus närmar sig Korset. Det är Jesu våndas bön, med innebörden att det kanske kan finnas en annan väg?

När frasen “ske din vilja” förekommer i Herrens bön (Fader vår), så är det inte främst en överlåtelse. Den finns snarare i den första strofen (Låt ditt namn bli heligt). Att Guds vilja ska ske är en offensiv bön om att Guds rike ska bryta igenom på jorden. Att blinda ska se, att döva ska höra, att lama ska gå och att fattiga ska få glädjebud. Det är bönen att människor ska befrias från syndens makt och orättfärdiga bojor. Det är en bön om under och tecken, omvändelser och väckelse.

Annorlunda uttryckt: Biblisk bön är inte fin i kanten!

Som förebedjare kan man vara med om att någon vill uttrycka sin överlåtelse till Gud och be om Guds ledning över sitt liv. Då passar överlåtelsebönen utmärkt. Men om någon kämpar med synd, sjukdom eller andra symptom på att mörkrets rike ännu inte är förintat, då ska vi be med största tänkbara iver och frimodighet.