Hand i hand med Bibelns undervisning om underordning, går dess förståelse av ledarskap och mandat. Mandatet, skulle man kunna säga, är den sanktion eller ”fullmakt” som vi som ledare är i behov av för att kunna utöva vårt ledarskap. Ett ledarskap utan mandat är som en fågel utan vingar – den kan promenera runt nere på marken, men den kan inte ta sig upp i sitt rätta element; den kan inte flyga.

En av de mest grundläggande definitionerna av ledarskap är inflytande. Där inflytande finns, finns ledarskap. Där inflytande inte finns, finns heller inte något ledarskap.

Något som är intressant med denna definition är att den är lika giltig för ett formellt som för ett informellt ledarskap. Den starkaste ledaren i ett sammanhang kan ju mycket väl vara en person som saknar formellt uppdrag att vara ledare!

Ibland kan det till och med vara så att det är de personer som är svagast som utövar det största inflytandet på en grupp – de som är eller uppfattas som ”offer”, och som just därför kan styra agerandet hos stora delar av sin omgivning. Det säger sig självt att denna situation kan skapa mängder av problem, både för gruppen i stort och för det formellt utsedda ledarskapet.

Detta är också ett av skälen till att frågan om mandat är så viktig. Vi har tidigare stannat upp inför frågan om hur vi som ledare kan få den sanktion vi behöver från människor. Vi har varit inne på saker som den dubbla kallelsen och behovet av att som ledare bli avskild och sänd in i det uppdrag som vi åtar oss. I detta kapitel ska vi i stället fokusera på det mandat som blir oss givet av Herren själv.[1] På slutet ska vi sedan återvänta till frågan om hur dessa perspektiv kan stråla samman och få betydelse för gemenskapen i stort.

Allra först tror jag dock att vi behöver slå fast några grundläggande principer:

För det första: Alla människor har samma värde. Men därmed är inte sagt att alla har samma uppgift eller funktion. Tvärtom kan man säga att en avgörande utmaning för oss som Guds barn är att ta reda på vad som är just vår uppgift i Guds rike (liksom, förstås, i världen i stort) för att sedan vara trogna mot den.

För det andra: Genom hela historien kan vi se att Gud har valt att ”handplocka” människor för att använda på ett särskilt sätt för sina syften. Noa, Abraham, Jakob, Josef, Mose, Debora, Gideon, Simson, David, Ester, profeterna, de tolv apostlarna … Mänskligt sett kan flera av dessa val uppfattas som både ologiska och irrationella. Men därmed illustreras också att de alla är ett uttryck för Guds nåd. Gud väljer själv vem han vill använda, och han delar ut sina gåvor så som han finner för gott – av nåd (jfr Rom 9:21).

För det tredje: Guds rike är ett annorlunda rike. Ett uppochnedvänt rike. Den som är stor i människors ögon kan vara liten i Guds ögon – och tvärtom (se Luk 13:30 m fl). Därför kan man också säga att honnörsorden ”en man en röst”, eller andra principer från den svenska folkrörelsen, inte alltid går att tillämpa på Guds rike. Både Bibeln och den samlade erfarenheten säger oss att Gud väljer att anförtro olika människor olika mandat. Om vi vill vara trogna mot Herren måste vi därför böja oss under det mandat som han har anförtrott åt just oss – oavsett om det är litet eller stort. Detta är sann, biblisk ödmjukhet.

För det fjärde: Det är här som Nya testamentets teamtanke gör sig påmind på nytt. Ingen människa kan i sig själv vara i besittning av alla gåvor. Vi behöver varandra i Kristi kropp. I mitt eget liv har det varit (och är!) en både svår och viktig övning i ödmjukhet att hela tiden hedra de människor som har en annan typ av gåvoutrustning än jag själv. Att underordna mig deras tjänster genom att säga att det är de och inte jag som har fått mandatet att utföra en viss sak eller att gå in i ett visst uppdrag. Att tro att vi kan klarar oss utan, till exempel, alla de fem tjänstegåvorna är utifrån detta sätt att tänka ingenting annat än högmod.

Hur kan vi då avgöra vilket mandat vi har blivit tilldelade för att verka i ett visst, givet sammanhang? Ja, om vi nu fokuserar på det som är Guds sanktion av vårt agerande tror jag att vi kan ringa in detta genom fyra olika bibliska principer: våra gåvor, vår kallelse, vår tro och vår uthållighet.

Våra gåvor

En av våra mest självklara utgångspunkter när vi ska ta reda på vilket mandat vi har fått som kristna – och det gäller oavsett om det handlar om skapelse- eller missionsuppdraget – är att ta fasta på de andliga och naturliga gåvor som Gud har gett oss. ”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd”, skriver Petrus. Och så lägger han till: ”Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord. Har någon en tjänst skall han tjäna efter den kraft Gud ger, så att Gud i allt blir ärad genom Jesus Kristus” (1 Pet 4:10-11a).

Det bästa sättet att ta reda på våra gåvor är att helt enkelt fråga oss själva och dem som känner oss vad vi är bra på, vad vi tycker är roligt och vad som faller sig naturligt för oss att sysselsätta oss med. Det mest sannolika är nämligen att det är på dessa områden som Gud vill använda oss – att det är där vi har vårt mandat att verka. Ytterst sällan är det Guds plan att vi ska tjäna honom på ett sätt som ligger i strid med våra personliga gåvor. Allt annat vore ju resursslöseri!

Samtidigt är det viktigt att slå fast att våra gåvor inte säger allt om vårt mandat. Dels kan det ju vara så att vi har gåvor och förmågor för ett stort antal saker, och att vi behöver få en klarhet över vilka vi ska använda oss av just nu. Vår kallelse när det gäller detta kan också variera över tid, så att vi under olika delar av livet ska göra bruk av olika delar av vår gåvoutrustning.

Till detta kan läggas att Gud ibland väljer att sätta oss i situationer där vi faktiskt saknar de nödvändiga färdigheterna; detta för att fördjupa oss i vårt beroende av honom själv.

Förutom av våra gåvor behöver vi därför ha en så klar bild som möjligt av vår kallelse.

Vår kallelse

Något av det viktigaste vi behöver lära oss för att blomma ut i den specifika kallelse vi har fått av Herren, är att säga nej. Det är alltid roligare att säga ja, men något som vi måste komma ihåg är att det bakom varje ”ja” döljer sig ett ”nej” till alla de andra saker som vi – på grund av detta ja – förlorar möjligheten att satsa på.

Av detta skäl behöver vi se upp, så att vi med vårt ”ja” inte säger ”nej” till något som var tänkt att vara vår unika uppgift här i livet. Något som kanske inte är det mest bekväma, men som ur Guds perspektiv ändå är det mest välsignade vi kan ägna oss åt.

För att bli konkret:

  • Genom att säga ”ja” till att gifta oss med en person som inte delar vår tro säger vi ”nej” till att framöver kunna stå enade i det som har med vår kristna tjänst att göra.
  • Genom att säga ”ja” till en livsstil eller ett boende som slukar alla våra ekonomiska resurser säger vi ”nej” till att framöver kunna vara frikostiga i vårt givande.
  • Genom att säga ”ja” till en specifik utbildning säger vi (i alla fall tillfälligt) ”nej” till ett antal andra karriärvägar.
  • Genom att säga ”ja” till att satsa vår fritid på en viss hobby eller idrott säger vi ”nej” till att kunna lägga denna tid på kyrkans aktiviteter.
  • Genom att säga ”ja” till alla ledaruppdrag som vi blir tillfrågade om i kyrkan säger vi ”nej” till att på fritiden kunna bygga relationer till människor som inte delar vår tro.

Med detta vill jag inte säga att ”allt är kört” om vi skulle välja fel vid några av livets många vägskäl. Gud är större än så! Men det vore ändå ohederligt att påstå att våra val inte spelar någon roll. Påfallande ofta tycks det dessutom vara så att det som kan beskrivas som ”gott” – det som verkar positivt och vettigt i största allmänhet – visar sig vara det ”bästas” största fiende. Det är ju sällan som vi är frestade att satsa på saker som är alltigenom dåliga!

Inte minst av detta skäl tror jag att vi ska ta för vana att alltid fråga Herren om det som har med vår personliga kallelse att göra. När Gud kallar oss till något vill han nämligen ge oss både den utrustning och den kraft som vi behöver för att genomföra det.

Det är här som vi på nytt kan sägas landa i frågan om mandat.

Om vi tar evangelistgåvan som exempel. Vissa som har fått denna gåva har som sin primära kallelse att nå sina närmaste vänner med evangeliet. Andra har fått uppdraget att nå hela eller delar av sin stad med budskapet om Jesus. Ytterligare några har fått den spektakulära kallelsen att nå merparten av sin nation, eller en hel kontintent, för att på så sätt leda tusentals människor till tro.

Utifrån detta blir det också tydligt varför frågan om mandat är av så stor betydelse. Om vi är kallade att vara världsevangelister, men satsar allt vårt krut på vår egen hemstad, har vi ju i grunden förfelat vår kallelse. Men också det omvända är sant: om vi har kallelsen att evangelisera våra grannar och vänner, men i stället reser land och rike runt för att predika, kanske det väcker uppskattning och beundran hos vår omgivning – men vi har ändå gått utanför vårt mandat; vi har varit olydiga mot Gud.

Den viktigaste tillämpningen av detta tror jag är att om Gud verkligen har kallat oss till något, då behöver vi besluta oss för att i tro sträcka oss efter det som han har talat om. Om han har gett oss en specifik kallelse kan vi vara säkra på att det till denna också finns ett mandat – en sanktion från ovan som gör att vi kommer att få hjälp när vi går vidare i det som han har talat om.

På det område som vår kallelse omfattar kommer Herren att öppna dörrar – också där det mänskligt sett tycktes vara stängt.

Han kommer att välsigna oss praktiskt och ekonomiskt.

Han kommer att bekämpa de andemakter som opponerar sig mot oss.

Inte för att vi är så märkvärdiga i oss själva, utan för att kallelsen medför ett mandat i den andliga världen. Ett mandat som gör det lättare för oss att blomma om vi får ett erkännande av våra kristna syskon, men som ingen människa kan ta ifrån oss eftersom det är en gåva från Herren själv.

Vår tro

För att gå in i det som Herren har tänkt för oss behöver vi också lära oss att förtrösta på det som Gud har talat in i våra liv.

Det kan vara en serie erfarenheter som tillsammans pekar åt ett och samma håll.

Det kan vara en inre frid.

Det kan vara profetiska tilltal.

Det kan vara andra människors samstämmiga råd som gör oss övertygade om att Gud har en önskan att få använda oss på ett visst sätt.

För att Guds löften till oss ska få effekt behöver vi ta fasta på dessa i tro (jfr Hebr 4:2). Vi behöver agera utifrån vad Gud har talat.

I vissa situationer kan tågordningen också vara den omvända. Eller snarare: tilltalet och tron kan komma samtidigt.

Vi kan uppleva detta genom att vi plötsligt får en förvissning om att ”detta är rätt”, ”åt det här hållet ska jag gå”, ”det här budskapet ska jag tala ut” – något som i sin tur ger oss mandatet att också göra det som Gud har lagt på våra hjärtan. Som aposteln Paulus uttrycker det hela: ”Men då vi har samma trons ande som i skriftordet: Jag tror, därför talar jag, så tror också vi, och därför talar vi” (2 Kor 4:13).

Och enligt samma bibliska princip: Om vi inte har tro för en viss sak, ska vi inte låta påskina att vi har det. Kanske är vår avsaknad av tro en indikation på att vi har nått gränsen för vårt eget mandat? Eller så är det ett uttryck för att vi ännu inte är ”där” – att vi behöver invänta det tillfälle då Gud griper in och på just detta område ger oss trons gåva.

Oavsett vilket behöver vi vara lyhörda för det som Herren har att säga. För att än en gång citera Paulus: ”Ty i kraft av den nåd som jag har fått säger jag till var och en bland er: ha inte högre tankar om er själva än ni bör ha utan tänk förståndigt, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en” (Rom 12:3).

Vår uthållighet

Granne med tron bor uthålligheten. Även när Gud har varit tydlig i sitt sätt att leda är det ju ytterst sällan som han öser alla sina välsignelser över oss på en och samma gång. Som en god coach brukar han i stället låta oss visa vår villighet att tjäna i det lilla, innan vi blir anförtrodda större och mer maktpåliggande uppgifter.

I Jesu liknelse om talenterna, som handlar om vårt förvaltarskap av de gåvor och möjligheter som Gud har gett oss, berömmer Jesus den gode tjänaren med orden: ”Du har varit trogen i det lilla. Jag skall sätta dig över mycket” (Matt 25:21). I ett annat sammanhang säger han: ”Den som är trogen i smått är också trogen i stort, och den som är ohederlig i smått är också ohederlig i stort” (Luk 16:10).

När vi är lydiga mot de uppgifter som vi upplever att vår Mästare har kallat oss till, blir konsekvensen att vårt mandat växer till i den andliga världen. Om vi tar vara på de möjligheter som Herren har gett oss här och nu, kan vi räkna med fler och större möjligheter framöver. Detta gäller både i vår roll som ledare och i det kristna livet i stort.

I mitt eget liv har jag flera gånger sett att när jag har varit uthållig och när jag utan baktankar har gjort mitt bästa i det jag har blivit kallad att göra, då har det längre fram öppnat sig möjligheter som jag inte hade kunnat ta mig i mig själv. När jag däremot har försökt ta ”genvägar”, eller när jag har slarvat med vad Gud och människor har anförtrott mig, då har välsignelserna ofta uteblivit.

Mandatet ges oss av nåd

Något som kan utmana oss i Bibelns tal om ledarskap och mandat, är att den sanktion som kommer från Herren alltid ges oss av nåd. Med andra ord kan den vare sig kommenderas fram eller bli föremål för en demokratisk omröstning. Antingen har vi den, eller så har vi den inte.

Inte så att vi inte skulle ha möjlighet att växa i vår tjänst genom att förkovra oss och träna upp oss i våra olika färdigheter. Men om vi inte har blivit utrustade med de gåvor, den kallelse, den tro och den uthållighet som vi behöver för ett visst uppdrag, kommer vi alltid att stå oss slätt i det långa loppet. Vi kan fortfarande att bli till välsignelse genom vilka vi är och genom vad vi gör, men vi kommer inte att få den typ av genomslag som hänger samman med det gudomliga mandatet.

Både i Gamla och Nya testamentet finner vi exempel på detta fenomen. Ett av de mest talande är Guds utväljande av Mose. Denne man fick det unika uppdraget både att leda Israels folk ut ur Egypten och att vara mottagare av Guds uppenbarelse i form av lagen, torah. Han var utvald av Herren och fick förmedla uppenbarelsen om Guds helighet till Guds egendomsfolk.

Efterhand som det gick upp för israeliterna att de alla i någon mening var ”utvalda” (jfr 2 Mos 19:5-6) kan vi dock läsa att det var flera bland dem som började ifrågasätta Moses ledarskap. I Fjärde Moseboken står det exempelvis att först Moses syskon Aron och Mirjam, och därefter de tre ledarna Kora, Datan och Abiram, satte sig upp mot Mose.

I båda fallen är det ett välkänt demokratiskt ”rättighetstänkande” som präglar argumentationen. Aron och Mirjam ifrågasätter Moses unika uppgift med orden: ”Är då Mose den ende som Herren talar genom? Talar han inte också genom oss?” (4 Mos 12:2). Kora, Datan och Abiram är ännu mer rättframma: ”De samlade sig mot Mose och Aron och sade till dem: ’Nu får det vara nog! Hela menigheten är ju helig, alla är det, och Herren är mitt ibland dem. Varför upphäver ni er då över Herrens församling?’” (4 Mos 16:3).

I båda fallen träder dock Herren fram för att göra klart att det är Mose och ingen annan som fått det gudomliga mandatet att vara ledare för folket. Beträffande Kora, Datan och Abiram sker det under stor dramatik: Gud låter marken öppna sig under dem som har ifrågasatt Moses ledarskap, så att de och deras familjer blir uppslukade av jorden (se 4 Mos 16:31-34).

Riktigt så dramatiskt behöver det naturligtvis inte gå till när Herren bekräftar vem som har fått mandatet att gå in i en viss uppgift. Ofta kanske det snarare visar sig på ett ”positivt” sätt, i form av en alldeles särskild favör från Gud där – som för mytens kung Midas – allt det som personen i fråga rör vid blir till guld. Just så var det ju för Jakobs son Josef, han som fick det vittnesbördet om sig att ”Herren var med honom och lät honom lyckas i allt han gjorde” (1 Mos 39:23).

Även om dessa exempel kommer från Gamla testamentet, och på så sätt inte kan föras över fullt ut på det nya förbundet, tror jag att principerna kring denna fråga är desamma i alla tider: Demokratiska resonemang om det allmänna prästadömet eller om alla människors lika värde kan inte ändra på det faktum att Gud ibland väljer ut personer för specifika uppdrag som inte självklart kan tas över av någon annan.

Med detta vill jag inte säga att det alltid förhåller sig så. Även en person som har en nyckelposition i ett andligt skeende kan behöva lära sig att delegera, och på så sätt ge vidare av den auktoritet som han/hon har blivit anförtrodd. Ingen människa är så betydelsefull i Guds plan att han/hon inte behöver lyssna till andra människors visdom eller profetiska hälsningar. Det gudomliga mandatet åsidosätter inte heller de bibliska principerna att arbeta i team och att träna upp nya generationer ledare som kan ta över efter en själv. I alla dessa avseenden är faktiskt Mose ett fantastiskt föredöme (se 2 Mos 18:13-27; 4 Mos 27:12-23 m fl).

Men ändå: Om vi vill tillsätta sådana ledare som gör en skillnad för Guds rike, är en av våra viktigaste uppgifter att identifiera vilka som har blivit givna denna sanktion från ovan. Vilka som har utrustats med de gåvor, den kallelse, den tro och den uthållighet som ger dem just det mandat i den andliga världen som de är i behov av för att utföra sin unika uppgift.

Detta behöver sedan kopplas samman med den ”mänskliga” sidan av mandatet: Är detta en person vi har förtroende för? Vill vi ha honom/henne som vår ledare? När både Guds och gemenskapens ”ja” finns där – det jag tidigare har beskrivit som den dubbla kallelsen – är det dags att tilldela personen också ett strukturellt mandat. Alltså att ge honom/henne en plattform utifrån vilken han/hon kan verka som ledare.

Faktum är att Bibeln flera gånger varnar oss för att tillsätta ledare på ett sätt som avviker från denna ordning. ”[V]ar ett föredöme för de troende i ord och gärning, i kärlek, trohet och renhet”, skriver Paulus till sin medarbetare Timotheos (1 Tim 4:12). Helt följdriktigt utfärdar han i nästa kapitel en varning: ”Ha inte för bråttom med att lägga händerna på någon” (1 Tim 5:22). Innan vi avskiljer en ledare för tjänst behöver vi ha goda skäl att tro att han/hon är redo för den plattform som vi skänker honom/henne (jfr Apg 6:3-6).

En ledare som har fått nåden att verka utifrån Guds, gemenskapens och strukturens mandat kan vara maximalt frimodig i sin tjänst, och kan därmed vara till stor välsignelse för de personer som han eller hon är ledare för.

Kraften i de äldstes bön

Ytterligare en dimension av hur välsignelsen i den dubbla kallelsen kan komma att yttra sig finns beskriven i Jakobsbrevets femte kapitel. Där talas det nämligen om mandatet som har blivit givet åt det lokala församlingsledarskapet, och som har som konsekvens att de som ingår i detta kan få ett alldeles särskilt genomslag i sina böner. Jakob skriver: ”Är någon av er sjuk skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. Deras bön i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk. Och har han syndat skall han få förlåtelse. Bekänn därför era synder för varandra, och be för varandra att ni skall bli botade” (Jak 5:14-16).

Det intressanta med dessa verser är att Bibeln så tydligt deklarerar att alla kristna har fått en kallelse att be för sjuka (se Mark 16:18 m fl). Men trots detta skriver alltså Jakob som han gör, och jag har själv blivit övertygad om att han här låter oss ana en specifik andlig ordning. En ordning som innebär att när ett ledarskap har blivit insatt i en församling, då har de också fått mandatet att förmedla Guds kraft till sina församlingsmedlemmar. En speciell form av herdemandat, som tar sig uttryck i att Herren själv bekräftar det utsedda ledarskapet genom att förmedla sin kraft till befrielse och helande genom dem.

Mot denna bakgrund är det förstås viktigt att vi har ledare i våra kristna sammanhang som tilldelas ett offentligt mandat för att kunna fungera i förbönstjänsten. I EFS i Mikaelskyrkan har vi för detta ändamål inrättat ett särskilt äldsteråd. Genom att de som ingår i äldste har blivit avskilda för att be och lyssna in Guds vägledning för vår församling och dess arbete, upplever vi att Gud på ett tydligt sätt bekänner sig till detta mandat. Faktum är att vi flera gånger har förundrats över hur Herren har valt att tala till äldste om vad vi behöver be om i en viss situation, och att vi – när vi har bett utifrån detta – har fått se mäktiga bönesvar. Personligen tolkar jag detta som ett uttryck för det som Jakob skriver om.

Med åren har jag också landat i den ståndpunkten att Gud faktiskt välsignar alla de ordningar som vi som kristna väljer att instifta, så länge som vi gör detta i rättfärdighet. När vi med gott uppsåt och i respekt för Guds ord bygger strukturer för att främja Guds rike på jorden – till exempel beslutar att det ska vara en prästvigd som förvaltar sakramenten eller att profetiska tilltal måste prövas av en mötesledare – tror jag helt enkelt att Gud i någon mening ”underordnar” sig dessa. Inte så att han skulle vara bunden av våra strukturer, utan så att han hedrar våra ordningar och väljer som huvudregel att tala till oss och verka genom dessa.

Och omvänt: om vi har inrättat en ordning men inte bryr oss om den, då gör vi oss sårbara både i den synliga och i den osynliga världen. Vi förlorar något av det beskydd som ligger i att gå in under våra egna ordningar (jfr 1 Kor 14:26-40).

Denna text är från början ett kapitel ur min bok Ledare i Guds rike: Bibliska principer för den kristna tjänsten

[1] När allt fungerar som det ska är det förstås så att Herren talar också genom kyrkans företrädare i frågor som dessa. Som det står i Apostlagärningarna: ”Den helige Ande och vi har … beslutat” (Apg 15:28). Men människor och institutioner kommer alltid att vara begränsade – och dessutom påverkade av synden. Därför behöver vi göra skillnad mellan det mandat som blir oss givet av Gud och det som blir oss givet av människor.